I måndags så for jag upp till vårdcentralen med mamma för att kolla upp mina blodvärden.
För ungefär ett år sen så var min anorexia som värst, jag låg nere på en vikt som jag inte vägt sen jag var 10 år.
När jag tänker efer så är det helt sjukt att min kropp inte kolapsade helt och ärligt talat så skäms jag nåt så fruktansvärt mycket över att jag kunde låta det gå så långt.
Alla vänner och familjen har ju sett att jag inte mått bra men jag har väl aldrig berättat riktigt vad som var fel.
Aldrig tidigare hade jag heller ens erkänt för mig att det faktiskt är anorexia jag har.
Men i måndags så kände jag att det inte fanns någon anledning att hålla det inne längre och att det bara är fö vidrigt att jag ska behöva skämmas för det.
Det är en sjukdom, den finns, den är förjävlig men den går att bli av med.
Det känndes som att en vikt hade lyfts från mina axlar när jag kunde medge till mig själv att det var det som har fått mig att må som skit i ca 4 år.
Men det känndes otroligt bra att få säga det till mina vänner, för det känns inte heller schyst att hålla något sånt ifrån dom, särskillt eftersom det är förklaringen till varför jag agerar på det sättet jag gör kring vissa saker.
Jag berättade om anorexian, om ätstörningen och om varför jag varit borta hela morgonen.
Jag berättade att jag hade varigt och pratat med en läkare om mina tankar kring mat och träning, om min relation till onyttig mat som jag uder perioder reagerar på som om det vore ett straff, och om min utevarande mens efter att ha brutit ner min kropp till självsvältningsgränsen.
Allt detta skulle jag aldrig ens ha nämt för ca ett år sen och när jag tänker på det så blir jag otroligt stolt över mig själv och min utveckling.
Jag har det fortfarande väldigt svårt med attt hålla sjukdommen under kontroll i vissa perioder.
Men jag försöker att se det här som det första steget mot ett sundare liv, att faktiskt acceptera vad problemet är och slippa den vidriga känslan av att jag är "konstig", för jag är långt ifrån ensam och det är det hemska.
Men jag vill verkligen att det här ska kunna bli en sporre, kanske inte bara för mig utan även för andra.
Att kunna kolla på vågen och se det dära hektot extra sen sist inte är ett misslyckande och en anledning att äta mindre.
Utan som ett resultat på att du är i rätt riktning, att skalan rör sig mot ett hälsosammare och friare du.
Att verkligen ta hand om sig själv och sin kropp, jag har fått chansen till ett fantastiskt liv med dom mest underbara människorna runt ikring mig, och då ska jag fasen heller spendera det genom att må dåligt över mig själv.
Det må låta fåningt men jag tycker verkligen att det kändes som en befrielse att berätta för någon, och nu ska jag verkligen ha det som startskott för att ta hand om mig själv och inse att det inte bara handlar om hälsa utåt utan också om hälsa innåt.